Hon gick längs vägen med den hårda vinden piskandes i ansiktet. Hon hade gett sig ut i ovädret för att få grepp om sina tankar men de lyckades på något underligt sätt alltid blåsa bort med vinden. På ett sätt var det precis det hon ville. Hon var trött på att aldrig få bukt på sina känslor och att inte kunna formulera sig i varken tal eller skrift. Ett steg till vänster. Hon hade ingen att öppna sig till. Visst hade hon vänner som hon kunde prata med men när det väl kom till kritan så blev hon stum, kanske mest för att hon själv inte visste vad som var det egentliga problemet. Det blanka pappret hånade henne och bläcket i pennan svek henne de gångerna hon faktiskt kom på något att skriva. Ett steg till vänster. Ofta grubblade hon om meningen med livet och det gjorde henne inte mycket klokare. Småsaker, som för många andra ansågs som bagateller, växte i proportion i hennes ögon och tillslut blev även de en kamp för överlevnad.
Det var inte alltid såhär. Det fanns en tid då små problem förblev bagateller. Ingenting var tungt nog att bära och hon hade sitt hjärta på dess rätta plats. Vad som hände efter det är det ingen som vet, inte ens hon själv.
-
Vägen blev allt längre. Regnet började falla som tårar mot hennes kind. Och allt hon önskade var att få komma hem. Ett ytterligare steg till vänster. Och hon var fri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar