åååååh vad min analöppning kliar :(
brukar inte skriva sånt här i bloggen men nu är jag verkligen desperat, det har gått så lång tid nu och klådan är OUTHÄRDLIG. vet någon därute vad jag kan göra för att få bort det??? jag vill bara kunna andas UT.

om att vara jag

hej på er pluttisar! förlåt för att jag inte bloggat på länge, jag vaknar upp varje morgon och ser mig stelt i spegeln och viskar "idag ska jag blogga. idag SKA jag det." men det är ju sjumilakliv mellan att SÄGA något, och att faktiskt GÖRA, eller vad säger ni? jag vet i alla fall att jag ska ta mig i kragen nu, och det är faktiskt någonting jag uppmanar mina läsare till att göra också, vad det än gäller i livet.
men för att tala mer om mig själv nu, den här bloggen handlar ju trots allt om lilla mig, sophie lindstrand ;) ;) ;) hur är det då att vara jag? ja, det är det säkert många som frågar sig. det kan hända rätt mycket i den här thaiflikkans lilla liv ska jag berätta för er!! häromdagen till exempel. när vi hade varit hemma hos maria och gick hem på kvällen, jag och christina bara, så var det jättemörkt och jätteläskigt när vi gick igenom skogen. och helt plötsligt ba ringer min mobil!!! min mobil, för er som inte vet det, har en asläskig skräckfilmsringsignal. och christina har varit i london i hundra år så hon är inte van vid att höra min mobil ringa. så när den gjorde det, hoppar hon till och stannar mitt på gångvägen med benen brett isär och bara SKRIKER avgrundsvrålet from hell, som ett sär. och trots att jag lugnt förklarar för henne att det inte är en rabiesdreglande våldtäktsman där i mörkret utan bara en ynka, oskyldig liten melodi, en fjuttig liten truddelutt, så står hon där och freakar och skriker. kan inte förstå varför jag hänger med henne. eller just det, det gör jag ju inte längre. phew!