att bli oönskad.

Det går mot ljusare tider. Ligger i min säng, bandagerad sedan någon dag tillbaka och stirrar upp i taket. De systematiska linjerna och den kala, perfekta vita färgen ger mig ett lugn. Dörren står på glänt, jag kan höra att pappa stiger upp, ljuset i hallen tänds och han utför sina morgonrutiner. Allt sker enligt min plan i huvudet. Lillebrors klocka ringer och alla hör förutom han själv. Mamma ligger sig och drar i sängen men tvingas sedan upp av att pappa tjatar på lillebror som aldrig går upp hur mycket han än skriker på honom. Allting fortsätter som förut.

Alla går vidare. Jag förblir kvar i sängen och försöker lugna ner mig själv med allt det kända jag har kring mig. Det okända känns som mils avstånd ifrån mig.
"älskar du inte mig längre?" "jag vet inte.." Nej nej nej, vad som helst förutom det. Han ligger i sängen tillsammans med någon annan nu. I samma säng som jag för fyra månader sedan inte kunde förmå mig att lämna, för jag ville för evigt komma ihåg hans doft. Han pussade mig i pannan en sista gång och stängde dörren om mig. Stängde dörren om oss och skulle aldrig se tillbaka igen. Jag kröp ihop i fosterställning, torkade tårarna på det blommiga täcket och försökte somna om så att allt det som värker inom mig skulle försvinna.