det snurrar i min skalle

Utekväll igår på debaser/medis där Linnea dj:ade!

Lesbos, Grekland

Idag har jag varit på vift i huvudstaden igen med Anna. Ett par svarta tighta jeansshorts och två svarta linnen fick jag med mig hem. Nu ska jag verkligen inte köpa någonting mer alls för jag måste ha pengar till Christinas och min resa till GREKLAND. Herreguu vad det kommer bli gött! Vi ska sola, bada, promenera, åka till turkiet och ge oss ut på nattliga äventyr. JAG ÄR SÅ GLAD.

In the end

In the end we lie awake and we dream of making our escape..

life in technicolor

idag kan jag skriva ett lättare inlägg, det tycker jag ni förtjänar. Själv vaknade man ungefär för en halvtimme sedan av fåglarnas kvitter. Idag ska jag ut på stan ett tag med Christina och Linnea, ska leta efter gladiatorsandaler, något som jag länge gått och spanat efter. Deichmann ska ju ha ett par billiga och DinSko har också ganska snygga. Eftersom jag är en fattig tjej går jag nog efter priset. Funtar även på att köpa en ny bikini, var rätt så längesedan ändå.

Efter stan ska jag hämta M och vi ska hitta på en massa busigheter. M har börjat bli lite trotsig och tjatar hela tiden men idag ska jag inte ge mig!

På kvällen blir det promenad men min kära Maria som jag saknar så <3 och senare ska jag och Sheena boka resa till Grekland, GREKLAND! Det blir antingen Lesvos, Korfu och nån annan ö som jag just nu inte kommer på namnet på.

Jag på Linneas studentmottagning (bild tagen av Christina)

//Sophie

wake up where the clouds are far behind me and troubles melt like lemon drops

Det är det lilla extra som jag lever för
Som den morgon man vaknar upp,
solen skiner genom fönstret,
på radio spelas vår sång
och allt känns helt underbart
utan någon speciell anledning

Jag är bara tacksam över att få leva

minnen av aprilhimmelen

kan vi inte bara låtsas att allt är okej för en stund?

en dos skugge på morgonkvisten

"när jag ser små flickor som går arm i arm för att de är bästisar så gör det så ont i mig att jag vill grina. Man ser direkt vem av dem som är den elaka och man ser vem som inte mår bra men är för liten för kunna förstå vad som är fel. Hon tror att allt är som det ska, hur ska hon förstå att hon inte skulle behöva ha som hon har det? Hon tror ju att även den elaka mår som hon själv, jag tror inte ens hon uppfattar henne som det minsta elak. Det enda jag vill är att skydda den lilla flickan mot den elaka och berätta för henne att hon kan välja att leva sitt eget liv på ett helt annat sätt. Tänk att få detta berättat för sig i tid, innan allt är för sent, innan livet förstör en."

"Jag har två liv. Det ena är inkapabelt till att göra nånting överhuvudtaget. Det andra är jättesjälvstyrande och vet exakt vad det vill. Det ena livet är livrädd för att göra saker ensam, det är rädd för att vara ensam och själv och det klarar inte av att utföra nånting själv. Det andra livet är jättestarkt och älskar att just vara så starkt och vill inget hellre än att fortsätta vara starkt och det vet att det klarar av allting, precis allting klarar det av. Men det livrädda livet tar över och livrädda livets hjärna är som hos en sjuåring och allt är läskigt och det vill att nån stor säger åt det, att nån stor säger nånting snällt, att nån stor bara säger nånting, förstår ni vad jag menar?"

- Saker under huden, Linda Skugge. LÄS!



Idag ska jag sitta barnvakt och förhoppningsvis övningsköra!

when things don't feel right I lie down like a tired dog

Sommar 2009 här och vi sitter med förhoppningar om att denna ska bli en klass för sig. Att vi ska ha roligt, umgås, inte ska göra om våra misstag, att allt ska vara frid och fröjd till hösten. Hur mycket man än hoppas på det bästa känns det ibland som en lyckönskning. Våra sönderrivna själar tål inte lycka, har aldrig varit med om lycka. Hjärnan intalar en att det måste göra ont ett tag till och där står man, olycklig, otillfredsställd, negativ. När ska det vända? När ska vi få ta del av lyckan som alla ständigt söker efter? Finns lyckan för såna som oss?

En gång var jag lycklig, eller i alla fall på en god väg dit. Livet kändes lätt att leva, problem blev bagateller för jag som mådde så jäkla bra skulle klara allting. Jag började långsamt få hopp och förstod att ____ var något att kämpa för. Nu hajade jag äntligen grejen som alla ständigt strävar efter. Detta fyllde mig med eufori, inte han tyvärr (?), men bara själva principen. Jag blev klok för ett kort tag. Precis då, när allt gick så bra började mitt samvete kicka in och förstörde allt. Jag blev ensam kvar som en liten valp lämnad i ösregnet, blev självdestruktiv och tog på mig allt, verkligen ALLT och detta tog sig inte enbart till utryck i mitt sinne utan min kropp började långsamt tyna bort. Självklart var allt mitt fel, jag sabbar alltid för mig själv och varför skulle denna gång vara annorlunda?

Sommar 2009, ge mig allt du har.