when things don't feel right I lie down like a tired dog

Sommar 2009 här och vi sitter med förhoppningar om att denna ska bli en klass för sig. Att vi ska ha roligt, umgås, inte ska göra om våra misstag, att allt ska vara frid och fröjd till hösten. Hur mycket man än hoppas på det bästa känns det ibland som en lyckönskning. Våra sönderrivna själar tål inte lycka, har aldrig varit med om lycka. Hjärnan intalar en att det måste göra ont ett tag till och där står man, olycklig, otillfredsställd, negativ. När ska det vända? När ska vi få ta del av lyckan som alla ständigt söker efter? Finns lyckan för såna som oss?

En gång var jag lycklig, eller i alla fall på en god väg dit. Livet kändes lätt att leva, problem blev bagateller för jag som mådde så jäkla bra skulle klara allting. Jag började långsamt få hopp och förstod att ____ var något att kämpa för. Nu hajade jag äntligen grejen som alla ständigt strävar efter. Detta fyllde mig med eufori, inte han tyvärr (?), men bara själva principen. Jag blev klok för ett kort tag. Precis då, när allt gick så bra började mitt samvete kicka in och förstörde allt. Jag blev ensam kvar som en liten valp lämnad i ösregnet, blev självdestruktiv och tog på mig allt, verkligen ALLT och detta tog sig inte enbart till utryck i mitt sinne utan min kropp började långsamt tyna bort. Självklart var allt mitt fel, jag sabbar alltid för mig själv och varför skulle denna gång vara annorlunda?

Sommar 2009, ge mig allt du har.