Mardrömmar här och där

Håller mig sysselsatt till tre. Gitarren, teckna, serier, vad som helst. Lägger mig. Drömmer och vaknar upp kallsvettig. Inte så mysigt men ändå en otrolig lättnad över att allt bara var på låtsas.

Några nätter sedan drömde jag att jag själv blev uppäten av en dinosaurie, en velociraptor typ http://wegoinin.com/wp-content/uploads/2009/11/velociraptor.jpg i det där köket ni vet i jurassic park filmen. haha. men den drömmen var i och för sig mest rolig, för jag dog verkligen, allt blev svart. Hade en likadan dröm när jag var tio. Kommer ihåg att jag sov hos farmor och när jag vaknade klängde jag på henne hela natten.

I helgen drömde jag att jag och vänner tillfångatogs och blev gladiatorer. Vi släpptes in på en arena utan vapen och plötsligt kom spjut farandes från ingenstans. Jag klarade mig men många vänner dog.
Alltså haha, vem har kollat på för många actionfilmer egentligen?? Men den mardrömmen jag drömde inatt kändes så sann.

Jag skulle flyga till england och stod i kön till kontrollen. Plötsligt kommer jag ihåg att jag har glömt mitt pass hemma (och det har faktiskt hänt på riktigt, eller det var mamma och pappa som glömde mitt pass eller glömt att det gått ut eller vad det var när vi var i Thailand. Vi satt gråtandes hos polisen och trodde att jag inte skulle få följa hem ^^). Jag ringer pappa och ber honom snällt att komma till arlanda med mitt pass. Han kom med cykel (min pappa cyklar inte!) och jag fick syn på honom på andra sidan övergångstället. Han cyklade..och en bil kom i satans hastighet och pappa flög 20 meter upp i luften och hamnade bredvid mig.. Benen i hans kropp crackade till ordentligt när han föll till marken. Allt stannade. Fumligt tog jag upp mobilen och slog 112. Men polisen vägrade komma för han trodde inte på vad jag sa. Så där stod jag med min pappa precis bredvid med blod sipprandes ut från buken och jag kunde inte göra någonting.

Det läskiga med den här drömmen är att det faktiskt har hänt på riktigt att pappa blivit överkörd - och vem säger att det inte kan hända igen? Men vem är jag som tror på varsel..eller gör jag det?

Kände mig tvungen att gå ut på promenad med honom idag. Bara för att vara nära honom. Det kändes skönt att gå bredvid honom, tystnaden. Men fortfarande så tar han så mycket energi från mig.