Det är läskigt hur mycket jag kan hålla för mig själv

Idag berättade jag det för dig. Något som du borde fått veta då. För vad har det för mening nu? Det är ju inte så att jag bryr mig längre utan det var då för kanske två år sedan som jag behövde det sagt. Det var då du skulle fått reda på det. För då hade jag lyssnat på mig själv och tagit chansen. Men istället teg jag som en liten rädd mus och hoppades på det bästa. Är man passiv och väntar på något gott så händer det ju aldrig, och var det inte det som du ständigt försökte och försöker intala mig fortfarande? Du märkte inte ens. Och det börjar komma upp för mig, jag börjar förstå hur jag ska leva mitt liv. Det är ju alltid positivt!